Rädsla

Det är otäckt hur rädsla kan ställa till det på flera olika sätt. Både för en själv och andra. Hur ens liv, relationer till andra och sig själv ser ut och utvecklas. Hur mycket fel respons kan skapa en kedja av negativa reaktioner hos två personer som faktiskt tycker om varandra. Ingen har fel eller rätt egentligen, det finns bara en oförståelse för hur den andra fungerar eftersom man kommer från så olika världar. Har så olika erfarenheter som man sedan använder sig av, medvetet eller omedvetet när man tolkar andra. Ingen är samma person som någon från ens förflutna, men ingen går opåverkad av tidigare möten, tidigare intryck. INGEN. Frågan är om viljan finns där, om förståelsen finns där, eller om båda egentligen är för inne i sitt eget mående och liv...?

Fortsättning...

... Och så upptäcker jag att jag saknar. Ett par olika personer (så som jag vill minnas dem, typ), några få välomhändertagna minnen men främst mig själv. Den jag hoppas att det visar sig att jag är när jag istället för att låta paus-knappen vara nere, trycker ner den där play. Den där knappen som gör att man börjar leva istället för att gömma sig under t ex en bro. Men var börja? När det finns så många lösa trådar överallt? Varav de viktigaste (om sanningen ska fram de flesta) tycks just nu (långt tid) leka kurragömma med mig?

...sedan har ett monster flyttat in under min säng...

Efter lite gnagande...

...så förstår jag att det som sagts kanske inte är helt sant.

Om hur någon är och vad den gillar att sysselsätta sig med. Samtidigt så lär jag mig vad jag uppskattar och vad jag inte uppskattar. Med andra och mig själv.

Och om man har ändrat sin åsikt om något så brukar det ofta betyda att det är något som har gjort att man har tänkt till. Antingen genom samtal, egen erfarenhet eller andras som man får ta del av. Är det inte så?

Vad händer om någon börjar tänka att det är bättre att förekomma än att förekommas?