2011

Hej hå nytt år!

Och jag pallar inte skriva något just nu. Har virrat runt flera olika saker jag har tänkt skriva om men flömt bort lösenordet till bloggen och nu känner jag mig inte riktigt intresserad. Just nu är alla de där smarta och roliga inläggen jag tänkt på försvunna. Så ja, livet rör sig. Tåget tuffar på oavsett om man tycker det är dags eller inte och det man får göra är att hoppa på det så man inte hamnar under, bakom eller kvar på den där tråkiga perrongen i hålan och med meningar som börjar på "Tänk om..."

Ålder

Har återupplevt serien Glappet i ett antal timmar nu. Jisses, den kom ut när jag var 16 år och handlar om två 16-åriga tjejer. Nu ser jag den med betydligt äldre ögon men jag finner vissa moments fortfarande otroligt pinsamma. Nu ser jag även hur tragisk och dagsaktuell den även är. Och säga vad man vill, det är faktiskt skillnad på någon som är 16 och någon som är 29 oavsett kön. Och då utesluter jag inte att det finns mogna, intelligenta 16-åringar och omogna 29-åringar. En viss skillnad finns trots allt. Lustigt vore det annars. Olika mängd erfarenhet av saker och ting och då främst på relationer och hur man tolkar dem. Men det är inte enbart de yngre som har att lära av de äldre. De äldre har även att lära av de yngre.

Men det betyder ju inte att man ska lära sig genom att vara tillsammans med varandra. It can be so wrong. Det finns människor (både män och kvinnor) som ikläder sig illusioner och rättfärdiga att inleda en sexuell och kärleksrelation med någon som inte ens fyllt 18 och de själva är över 25. Den yngre kan vara väldigt mogen (och det tillkommer ALLTID frasen "för sin ålder") men helt uppenbart är att den äldre faktiskt på något sätt är känslomässigt omogen/ångest över vuxenlivets press eller något annat. En del personer får gå igenom en hel del väldigt tidigt vilken kan göra att de åldras mentalt mycket snabbare. Men är det verkligen säkert att det känslomässiga åldras lika snabbt? I teorin kan saker vara en sak, men om man inte är lika erfaren i praktiken, hur är det då?

Jag var själv en väldigt vuxen (coh alldeles för tidigt cynisk) tonåring som haft en uppväxt som gjorde att jag fick växa upp snabbare än vad som är ok. Men jag är otroligt glad att jag faktiskt inte föll för någon som var så mycket äldre (och kanske t o m har en friare syn på relationsformer som en extra utmaning). Just de där första relationserfarenheterna man har färgar så mycket. Påverkar mycket, och kanske inte heller är helt självvalda. Man kan inte förvänta sig att en tonåring till fullo förstår helt konsekvenserna av olika val när få som är äldre faktiskt inte gör det. Men låt var och en utvecklas i sin takt, på sitt vis utan att det blir ett gigantiskt hopp (som det faktiskt blir oavsett om man vill fokusera på det eller ej om det är alldeles för stor åldersskillnad just då). Hjärnan växer tills vi blir runt 25. Grunderna i vår personlighet utvecklas upp till vi blir 30 (därav de många drastiska växlingarna i 20-årsåldern).

Men samtidigt, alla är vi individer, det finns olikheter, etc, men överlag så är inte rörelsespannet så stort. Fokus etc, allt ändras, går i vågor med hur man åldras, lever, de val man gör, hur man utvecklas, vilka erfarenheter man samlar på sig.

Hur många lever som de lär? Om det är ok för dig att vara ihop med någon som är i tonåren, så borde det vara ok om ditt barn (oavsett kön) sedan är ihop med någon som är äldre, oavsett omständigheterna? För vem är du att ha synpunkter på hur deras känsloliv är? Och hur mogen eller omogen ditt barn är den typ av relation eller inte?

Ibland är det helt enkelt upp till den äldre att sätta gränsen. Att inse att det man vill och det man känner kanske inte alltid faktiskt är det rätta att göra.

Nu är det fokus på just förhållanden där den ena (oavsett kille eller tjej) fortfarande är tonåring och den andra (oavsett kille eller tjej) är flera år äldre.

Nåt många kanske glömmer bort med ökad ålder, fler relationer i bagaget etc är hur extremt intensivt känslorna sprakade på där i tonåren när det var första gången man blev kär. I början så att säga. Sedan finns det folk som fortsätter punga på väldigt intensivt. Men i tonåren, de flesta tror att de ska leva ihop för alltid med sin första förälskelse, det är bara den den den, det är klotter, det lyssnas musik, hela världen börjar kretsa runt personen man är förälskad i. (Och nej, jag tror inte jag var ett undantag med det). Som äldre blir man ofta mer nyanserad, världen går inte under om det tar slut, allt kretsar inte runt den personen. Saker hanteras på ett annat sätt.

Nu har jag huvudvärk och orkar inte läsa igenom texten och ha mig som jag brukar. Men det är ok. Tankar som kom upp av att jag åter såg en bra ungdomsserie. (Som faktiskt även tog upp att även killar kan bli sexuellt antastade).

Hej hå framåt vi gå!

Så! Nu är missförstånd och dåliga vibbar med den som det var viktigt med. Saker kändes helt annorlunda mellan oss sen. Förbannat skönt får jag erkänna, Piff har saknat Puff!

Den arroganta nissen har jag dock inte snackat med, han undviker och ignorerar mig helt otroligt medvetet. Whathafuck? Ingen aning om varför eftersom jag har inga behov av att låtsas om att han inte finns men inte heller vara bff. Och nu snackar vi om en kille som är 37 år... Moget gosse, moget.

Nu blev jag distraherad av en otroligt vacker solnedgång. Jag gillar verkligen solnedgångar... :)

Så pass så jag vill delge det till andra, att solnedgången är snygg. Kruxet är ju bara att de andra bor på helt andra ställen så där ser den ju annorlunda ut... Ha ha ha...

Lördag kväll - and I am home alone

Har lånat hem en dator från utbildningen jag går på. Så jag har hållt på att föra över en massa bilder från min digitalkamera och fixat dem. Jag är inte klar än, och sedan ska jag föra över dem på min externa hårddisk och radera filerna från den här datorn.
Jag har passat på att uppdatera och ändrat olika sidor så de är mer up to date. Känns mycket bättre nu.

På bara 2 dagar har 10 olika personer tagit kontakt med mig på ett community jag är medlem i. 2 av 10 hade jag besökt innan, 1 av 10 var tjej (och hon var en av de jag besökt) och bara 2 av 10 har jag haft längre mer seriösa samtal med. Jisses... Jag la upp nya bilder i galleriet som lockade folk. Ändrade om helt enkelt.

F ö verkar det vara missförståndens tid. Jag vet att jag kan vara en lite udda prick att förstå sig på, men jag är inte överkänslig enbart för att jag har haft EN dålig dag då jag reagerade väldigt starkt på beteenden. Är rastlös, mycket p g a att jag vill reda ut missförstånden och förklara mer utförligt hur jag faktiskt menar. Det är som så att även jag kan reagera på saker, men det gör mig inte till känslig. Allt beror på situation, humör, person och sätt den säger saker på. Ska det vara så svårt att förstå?

Det finns andra saker jag vill prata med en person om. Klargöra och få förklarat. Och fråga, vad gör du för din skull och vad känner du? Detta eftersom den egentligen inte är tydlig med detta utan saker den gör är för andras skull. Det är så den vill vinkla det iaf.

Så jag har kommit fram till att jag har svårt med veliga människor vars handlingar inte går ihop med vad den säger och som agerar på ett viss sätt när den är ihop med är med och på ett annat sätt när partnern inte är närvarande...

Jag ogillar illojalitet när det är uppenbart att lojalitet har blivit utlovat.

F ö har jag insett att min första crush när jag var liten var Jesus.
http://farm2.static.flickr.com/1087/634067427_ebb61f78f6_m.jpg

Detta har jag nu funderat på en stund och vad det kan tänkas ha påverkat mig idag och vad jag söker i en partner både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Och jo visst så attraheras jag av ett sådant utseende mer eller mindre men jag är inte bunden till det. Jag går mer på utstrålningen och kan tycka att människor som inte har sådana drag jag föredrar är snygga. (Majoriteten av de jag haft ihop det med på något sätt har INTE sett ut som Jesus. :P)

Däremot så vill jag gärna har någon som passar in personlighetsmässigt. Så här skrev jag till min bror:

"någon som står för vad han tror på, som lever som han lär, som inte dömmer andra och inkludera de som brukar bli exkluderade, som är vänlig men faktiskt säger ifrån och agera mot sådant som den anser vara fel."

Min brors svar?

"Det låter mer som en bild av dig själv än av de du har varit tillsammans med."

Ha ha ha...

Tystnad

Min tystnad beror inte på att jag är död, deprimerad eller nåt annat. Mer på att min dator är trasig och varit det i ca 3 månader nu. Jag har tillslut haft råd att köpa en extern hårddisk så en lagning av datorn syns i horisonten. Vilket behövs nu när mitt liv leker som fan. Jag har nämligen börjat gå en starta eget-kurs med supersköna människor (jag är känd som pratkvarnen ha ha). Det har bara gått 3 heldagar (8-16) men det känns som mer. På ett positivt sätt. My brain kommer bli overload av all mental och social stimulans.

Jag har även haft en väldigt populär utställning nu i sommar som jag fått bra respons över. Gett mersmak. Och jag är på gång att starta eget med allt mitt skapande.

Jag kommer sluta gå till psykologen för hon har sagt rätt tidigt att jag faktiskt inte behöver någon. Jag är helt enkelt friskförklarad! ;) Att jag fortsatt gå är för att det är rätt behagligt att faktiskt gå och prata av sig. Men under hela det här året har jag utvecklats enormt och mitt självförtroende OCH självkänsla är väldigt starka och blir starkare.

Bra liv, bra tider, med ett liv som växer och allt går framåt!

Men gaaah! Ryggradslösa människa!

Ok, I dodge that bullet. Pheuww...

Men jag inser nu att jag varken är den gode, den onde eller den fule utan mer den ignorerade...

Jag erkänner att jag har lite då och då sedan jag fick reda på killens dubbelspel öst ur ilska mot honom, inte hela tiden men det har hänt. Och inte direkt till honom utan via msn (ah underbara moderna tid...). Föga förvånande egentligen med tanke på allt han sagt att han känner för mig och vad jag betyder så sent som 2,5 dagar innan jag fick nys om den andra kvinnan. För det är så det är, hon var den andra kvinnan. Men men...

Man kan inte göra så mycket med det som hänt, däremot så blir jag så less nu när det visar sig att den här lilla fega kraken har absolut inte ens en skugga av anständighet, moral eller sunt beteende. Han har kläckt ur sig saker som att om vi inte så snabbt hade blivit ett par så hade jag varit en av hans allra bästa vänner yada yada yada, om det är så här han behandlar människor han tycker bra om så betackar jag mig.

Jag börjar mer och mer både tycka och känna att jag måste har hamnat i en tillfällig sinnesförvirring när det kommer till den här killen för maken till en svagare person som även är feg, omogen, töntig och gud vet allt har jag nog inte haft oturen att träffa på tidigare. Silent treatment har jag råkat ut för (och även använt själv *skäms*), men inte har personen då sagt liknande saker som den här innan...

Han har två böcker som är mina, jag gillar mina böcker, jag har inte hur mycket pengar som helst att köpa samma sak om och om igen. Den ena boken är en av mina absoluta favoritböcker (Alice i underlandet), originalversionen med. Det verkar nästan som att han fått för sig att han har fått böckerna när det hela tiden varit att han fått LÅNA dem, vilket jag har sagt hela tiden. Men hur ska man annars tolka det att han inte skickat iväg dem till mig självmant?

Det intressanta är att jag faktiskt inte blir arg över hans feghet och ovilja att svara när jag ringer, däremot så blir jag jäkligt irriterad. Och anledningen till att jag inte blir arg är för att jag inte längre bryr mig om honom, jag ser helt enkelt ner på honom otroligt mycket. Finns ingen respekt kvar. Och jag vore rätt blåst om jag hade respekt kvar när det är så uppenbart att han har ingen respekt alls för mig. Vill inte ha någon framtida kontakt med honom, vilket jag även skrivit i ett sms. Så varför är det då så svårt för honom att svara när jag ringer eller ringa mig själv?

Jag har på känn att hans polare och familj inte reagerade så starkt som han förväntade sig (om han nu har sagt något till dem, han är ju trots allt en person som only talk the talk but not walk the walk), och att han inte tagit kontakt med psykolog samt tagit upp och leker pojkvän till den andra tjejen som är betydligt mer enkel att ha att göra med jämfört med mig alltså. I´m a pain. :P Och allvarligt talat, jag bryr mig inte (jag inser att genom att bara skriva ett inlägg om det får det hela att låta annorlunda). ;)

Han är en svag person och oftast är det betydligt enklare att fortsätta leva i en illusion bland kulisser än att verkligen ta tag i saker och arbeta för förändring.

Det jag vill är helt enkelt att bli behandlad med respekt och inte bli ignorerad, särskilt inte när jag faktiskt skrivit att nu är jag trött på det här och efter ett samtal (och hemskickning av böcker) så kommer vi slippa varandra. Och säga vad man vill, men mitt liv är betydligt bättre utan den där saken.

Och så vill jag lite veta vad han har gjort med de olika små pysselsakerna jag gjorde till honom. Om han plockat undan, slängt eller vad. Jag bryr mig om mina egna skapelser helt klart.

Och nu ska jag fortsätta städa min balkong. :)

Väntan är alltid för lång...

Tankar maler i mitt huvud, jag kollar i almanackan, räknar och märker senare att The Drama Queen have awaken...

...för att anta det värsta tillhör väl henne med?

Känner att jag behöver mer information under min väntan (7 dagar), slår ett antal nummer, även de avslutande två siffrorna (24), signaler går fram men inget annat svar än telefonsvararen. Föga förvånande, han har ju faktiskt inte gjort något livstecken på ett tag.

Men jag lovar, kommer det visa sig att The Drama Queen har rätt och jag inte får tag i honom, så kommer jag ringa till henne. Inte så konstigt egentligen med tanke på att hon inte längre skulle vara sååå oskyldig.

Den gode, den onde och den fule. Gissa vem som är jag?