Har återupplevt serien Glappet i ett antal timmar nu. Jisses, den kom ut när jag var 16 år och handlar om två 16-åriga tjejer. Nu ser jag den med betydligt äldre ögon men jag finner vissa moments fortfarande otroligt pinsamma. Nu ser jag även hur tragisk och dagsaktuell den även är. Och säga vad man vill, det är faktiskt skillnad på någon som är 16 och någon som är 29 oavsett kön. Och då utesluter jag inte att det finns mogna, intelligenta 16-åringar och omogna 29-åringar. En viss skillnad finns trots allt. Lustigt vore det annars. Olika mängd erfarenhet av saker och ting och då främst på relationer och hur man tolkar dem. Men det är inte enbart de yngre som har att lära av de äldre. De äldre har även att lära av de yngre.
Men det betyder ju inte att man ska lära sig genom att vara tillsammans med varandra. It can be so wrong. Det finns människor (både män och kvinnor) som ikläder sig illusioner och rättfärdiga att inleda en sexuell och kärleksrelation med någon som inte ens fyllt 18 och de själva är över 25. Den yngre kan vara väldigt mogen (och det tillkommer ALLTID frasen "för sin ålder") men helt uppenbart är att den äldre faktiskt på något sätt är känslomässigt omogen/ångest över vuxenlivets press eller något annat. En del personer får gå igenom en hel del väldigt tidigt vilken kan göra att de åldras mentalt mycket snabbare. Men är det verkligen säkert att det känslomässiga åldras lika snabbt? I teorin kan saker vara en sak, men om man inte är lika erfaren i praktiken, hur är det då?
Jag var själv en väldigt vuxen (coh alldeles för tidigt cynisk) tonåring som haft en uppväxt som gjorde att jag fick växa upp snabbare än vad som är ok. Men jag är otroligt glad att jag faktiskt inte föll för någon som var så mycket äldre (och kanske t o m har en friare syn på relationsformer som en extra utmaning). Just de där första relationserfarenheterna man har färgar så mycket. Påverkar mycket, och kanske inte heller är helt självvalda. Man kan inte förvänta sig att en tonåring till fullo förstår helt konsekvenserna av olika val när få som är äldre faktiskt inte gör det. Men låt var och en utvecklas i sin takt, på sitt vis utan att det blir ett gigantiskt hopp (som det faktiskt blir oavsett om man vill fokusera på det eller ej om det är alldeles för stor åldersskillnad just då). Hjärnan växer tills vi blir runt 25. Grunderna i vår personlighet utvecklas upp till vi blir 30 (därav de många drastiska växlingarna i 20-årsåldern).
Men samtidigt, alla är vi individer, det finns olikheter, etc, men överlag så är inte rörelsespannet så stort. Fokus etc, allt ändras, går i vågor med hur man åldras, lever, de val man gör, hur man utvecklas, vilka erfarenheter man samlar på sig.
Hur många lever som de lär? Om det är ok för dig att vara ihop med någon som är i tonåren, så borde det vara ok om ditt barn (oavsett kön) sedan är ihop med någon som är äldre, oavsett omständigheterna? För vem är du att ha synpunkter på hur deras känsloliv är? Och hur mogen eller omogen ditt barn är den typ av relation eller inte?
Ibland är det helt enkelt upp till den äldre att sätta gränsen. Att inse att det man vill och det man känner kanske inte alltid faktiskt är det rätta att göra.
Nu är det fokus på just förhållanden där den ena (oavsett kille eller tjej) fortfarande är tonåring och den andra (oavsett kille eller tjej) är flera år äldre.
Nåt många kanske glömmer bort med ökad ålder, fler relationer i bagaget etc är hur extremt intensivt känslorna sprakade på där i tonåren när det var första gången man blev kär. I början så att säga. Sedan finns det folk som fortsätter punga på väldigt intensivt. Men i tonåren, de flesta tror att de ska leva ihop för alltid med sin första förälskelse, det är bara den den den, det är klotter, det lyssnas musik, hela världen börjar kretsa runt personen man är förälskad i. (Och nej, jag tror inte jag var ett undantag med det). Som äldre blir man ofta mer nyanserad, världen går inte under om det tar slut, allt kretsar inte runt den personen. Saker hanteras på ett annat sätt.
Nu har jag huvudvärk och orkar inte läsa igenom texten och ha mig som jag brukar. Men det är ok. Tankar som kom upp av att jag åter såg en bra ungdomsserie. (Som faktiskt även tog upp att även killar kan bli sexuellt antastade).
tisdag 26 oktober 2010
måndag 6 september 2010
Hej hå framåt vi gå!
Så! Nu är missförstånd och dåliga vibbar med den som det var viktigt med. Saker kändes helt annorlunda mellan oss sen. Förbannat skönt får jag erkänna, Piff har saknat Puff!
Den arroganta nissen har jag dock inte snackat med, han undviker och ignorerar mig helt otroligt medvetet. Whathafuck? Ingen aning om varför eftersom jag har inga behov av att låtsas om att han inte finns men inte heller vara bff. Och nu snackar vi om en kille som är 37 år... Moget gosse, moget.
Nu blev jag distraherad av en otroligt vacker solnedgång. Jag gillar verkligen solnedgångar... :)
Så pass så jag vill delge det till andra, att solnedgången är snygg. Kruxet är ju bara att de andra bor på helt andra ställen så där ser den ju annorlunda ut... Ha ha ha...
lördag 4 september 2010
Lördag kväll - and I am home alone
Har lånat hem en dator från utbildningen jag går på. Så jag har hållt på att föra över en massa bilder från min digitalkamera och fixat dem. Jag är inte klar än, och sedan ska jag föra över dem på min externa hårddisk och radera filerna från den här datorn.
Jag har passat på att uppdatera och ändrat olika sidor så de är mer up to date. Känns mycket bättre nu.
På bara 2 dagar har 10 olika personer tagit kontakt med mig på ett community jag är medlem i. 2 av 10 hade jag besökt innan, 1 av 10 var tjej (och hon var en av de jag besökt) och bara 2 av 10 har jag haft längre mer seriösa samtal med. Jisses... Jag la upp nya bilder i galleriet som lockade folk. Ändrade om helt enkelt.
F ö verkar det vara missförståndens tid. Jag vet att jag kan vara en lite udda prick att förstå sig på, men jag är inte överkänslig enbart för att jag har haft EN dålig dag då jag reagerade väldigt starkt på beteenden. Är rastlös, mycket p g a att jag vill reda ut missförstånden och förklara mer utförligt hur jag faktiskt menar. Det är som så att även jag kan reagera på saker, men det gör mig inte till känslig. Allt beror på situation, humör, person och sätt den säger saker på. Ska det vara så svårt att förstå?
Det finns andra saker jag vill prata med en person om. Klargöra och få förklarat. Och fråga, vad gör du för din skull och vad känner du? Detta eftersom den egentligen inte är tydlig med detta utan saker den gör är för andras skull. Det är så den vill vinkla det iaf.
Så jag har kommit fram till att jag har svårt med veliga människor vars handlingar inte går ihop med vad den säger och som agerar på ett viss sätt när den är ihop med är med och på ett annat sätt när partnern inte är närvarande...
Jag ogillar illojalitet när det är uppenbart att lojalitet har blivit utlovat.
F ö har jag insett att min första crush när jag var liten var Jesus.
http://farm2.static.flickr.com/1087/634067427_ebb61f78f6_m.jpg
Detta har jag nu funderat på en stund och vad det kan tänkas ha påverkat mig idag och vad jag söker i en partner både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Och jo visst så attraheras jag av ett sådant utseende mer eller mindre men jag är inte bunden till det. Jag går mer på utstrålningen och kan tycka att människor som inte har sådana drag jag föredrar är snygga. (Majoriteten av de jag haft ihop det med på något sätt har INTE sett ut som Jesus. :P)
Däremot så vill jag gärna har någon som passar in personlighetsmässigt. Så här skrev jag till min bror:
"någon som står för vad han tror på, som lever som han lär, som inte dömmer andra och inkludera de som brukar bli exkluderade, som är vänlig men faktiskt säger ifrån och agera mot sådant som den anser vara fel."
Min brors svar?
"Det låter mer som en bild av dig själv än av de du har varit tillsammans med."
Ha ha ha...
Jag har passat på att uppdatera och ändrat olika sidor så de är mer up to date. Känns mycket bättre nu.
På bara 2 dagar har 10 olika personer tagit kontakt med mig på ett community jag är medlem i. 2 av 10 hade jag besökt innan, 1 av 10 var tjej (och hon var en av de jag besökt) och bara 2 av 10 har jag haft längre mer seriösa samtal med. Jisses... Jag la upp nya bilder i galleriet som lockade folk. Ändrade om helt enkelt.
F ö verkar det vara missförståndens tid. Jag vet att jag kan vara en lite udda prick att förstå sig på, men jag är inte överkänslig enbart för att jag har haft EN dålig dag då jag reagerade väldigt starkt på beteenden. Är rastlös, mycket p g a att jag vill reda ut missförstånden och förklara mer utförligt hur jag faktiskt menar. Det är som så att även jag kan reagera på saker, men det gör mig inte till känslig. Allt beror på situation, humör, person och sätt den säger saker på. Ska det vara så svårt att förstå?
Det finns andra saker jag vill prata med en person om. Klargöra och få förklarat. Och fråga, vad gör du för din skull och vad känner du? Detta eftersom den egentligen inte är tydlig med detta utan saker den gör är för andras skull. Det är så den vill vinkla det iaf.
Så jag har kommit fram till att jag har svårt med veliga människor vars handlingar inte går ihop med vad den säger och som agerar på ett viss sätt när den är ihop med är med och på ett annat sätt när partnern inte är närvarande...
Jag ogillar illojalitet när det är uppenbart att lojalitet har blivit utlovat.
F ö har jag insett att min första crush när jag var liten var Jesus.
http://farm2.static.flickr.com/1087/634067427_ebb61f78f6_m.jpg
Detta har jag nu funderat på en stund och vad det kan tänkas ha påverkat mig idag och vad jag söker i en partner både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Och jo visst så attraheras jag av ett sådant utseende mer eller mindre men jag är inte bunden till det. Jag går mer på utstrålningen och kan tycka att människor som inte har sådana drag jag föredrar är snygga. (Majoriteten av de jag haft ihop det med på något sätt har INTE sett ut som Jesus. :P)
Däremot så vill jag gärna har någon som passar in personlighetsmässigt. Så här skrev jag till min bror:
"någon som står för vad han tror på, som lever som han lär, som inte dömmer andra och inkludera de som brukar bli exkluderade, som är vänlig men faktiskt säger ifrån och agera mot sådant som den anser vara fel."
Min brors svar?
"Det låter mer som en bild av dig själv än av de du har varit tillsammans med."
Ha ha ha...
onsdag 25 augusti 2010
Tystnad
Min tystnad beror inte på att jag är död, deprimerad eller nåt annat. Mer på att min dator är trasig och varit det i ca 3 månader nu. Jag har tillslut haft råd att köpa en extern hårddisk så en lagning av datorn syns i horisonten. Vilket behövs nu när mitt liv leker som fan. Jag har nämligen börjat gå en starta eget-kurs med supersköna människor (jag är känd som pratkvarnen ha ha). Det har bara gått 3 heldagar (8-16) men det känns som mer. På ett positivt sätt. My brain kommer bli overload av all mental och social stimulans.
Jag har även haft en väldigt populär utställning nu i sommar som jag fått bra respons över. Gett mersmak. Och jag är på gång att starta eget med allt mitt skapande.
Jag kommer sluta gå till psykologen för hon har sagt rätt tidigt att jag faktiskt inte behöver någon. Jag är helt enkelt friskförklarad! ;) Att jag fortsatt gå är för att det är rätt behagligt att faktiskt gå och prata av sig. Men under hela det här året har jag utvecklats enormt och mitt självförtroende OCH självkänsla är väldigt starka och blir starkare.
Bra liv, bra tider, med ett liv som växer och allt går framåt!
Jag har även haft en väldigt populär utställning nu i sommar som jag fått bra respons över. Gett mersmak. Och jag är på gång att starta eget med allt mitt skapande.
Jag kommer sluta gå till psykologen för hon har sagt rätt tidigt att jag faktiskt inte behöver någon. Jag är helt enkelt friskförklarad! ;) Att jag fortsatt gå är för att det är rätt behagligt att faktiskt gå och prata av sig. Men under hela det här året har jag utvecklats enormt och mitt självförtroende OCH självkänsla är väldigt starka och blir starkare.
Bra liv, bra tider, med ett liv som växer och allt går framåt!
söndag 23 maj 2010
Men gaaah! Ryggradslösa människa!
Ok, I dodge that bullet. Pheuww...
Men jag inser nu att jag varken är den gode, den onde eller den fule utan mer den ignorerade...
Jag erkänner att jag har lite då och då sedan jag fick reda på killens dubbelspel öst ur ilska mot honom, inte hela tiden men det har hänt. Och inte direkt till honom utan via msn (ah underbara moderna tid...). Föga förvånande egentligen med tanke på allt han sagt att han känner för mig och vad jag betyder så sent som 2,5 dagar innan jag fick nys om den andra kvinnan. För det är så det är, hon var den andra kvinnan. Men men...
Man kan inte göra så mycket med det som hänt, däremot så blir jag så less nu när det visar sig att den här lilla fega kraken har absolut inte ens en skugga av anständighet, moral eller sunt beteende. Han har kläckt ur sig saker som att om vi inte så snabbt hade blivit ett par så hade jag varit en av hans allra bästa vänner yada yada yada, om det är så här han behandlar människor han tycker bra om så betackar jag mig.
Jag börjar mer och mer både tycka och känna att jag måste har hamnat i en tillfällig sinnesförvirring när det kommer till den här killen för maken till en svagare person som även är feg, omogen, töntig och gud vet allt har jag nog inte haft oturen att träffa på tidigare. Silent treatment har jag råkat ut för (och även använt själv *skäms*), men inte har personen då sagt liknande saker som den här innan...
Han har två böcker som är mina, jag gillar mina böcker, jag har inte hur mycket pengar som helst att köpa samma sak om och om igen. Den ena boken är en av mina absoluta favoritböcker (Alice i underlandet), originalversionen med. Det verkar nästan som att han fått för sig att han har fått böckerna när det hela tiden varit att han fått LÅNA dem, vilket jag har sagt hela tiden. Men hur ska man annars tolka det att han inte skickat iväg dem till mig självmant?
Det intressanta är att jag faktiskt inte blir arg över hans feghet och ovilja att svara när jag ringer, däremot så blir jag jäkligt irriterad. Och anledningen till att jag inte blir arg är för att jag inte längre bryr mig om honom, jag ser helt enkelt ner på honom otroligt mycket. Finns ingen respekt kvar. Och jag vore rätt blåst om jag hade respekt kvar när det är så uppenbart att han har ingen respekt alls för mig. Vill inte ha någon framtida kontakt med honom, vilket jag även skrivit i ett sms. Så varför är det då så svårt för honom att svara när jag ringer eller ringa mig själv?
Jag har på känn att hans polare och familj inte reagerade så starkt som han förväntade sig (om han nu har sagt något till dem, han är ju trots allt en person som only talk the talk but not walk the walk), och att han inte tagit kontakt med psykolog samt tagit upp och leker pojkvän till den andra tjejen som är betydligt mer enkel att ha att göra med jämfört med mig alltså. I´m a pain. :P Och allvarligt talat, jag bryr mig inte (jag inser att genom att bara skriva ett inlägg om det får det hela att låta annorlunda). ;)
Han är en svag person och oftast är det betydligt enklare att fortsätta leva i en illusion bland kulisser än att verkligen ta tag i saker och arbeta för förändring.
Det jag vill är helt enkelt att bli behandlad med respekt och inte bli ignorerad, särskilt inte när jag faktiskt skrivit att nu är jag trött på det här och efter ett samtal (och hemskickning av böcker) så kommer vi slippa varandra. Och säga vad man vill, men mitt liv är betydligt bättre utan den där saken.
Och så vill jag lite veta vad han har gjort med de olika små pysselsakerna jag gjorde till honom. Om han plockat undan, slängt eller vad. Jag bryr mig om mina egna skapelser helt klart.
Och nu ska jag fortsätta städa min balkong. :)
Men jag inser nu att jag varken är den gode, den onde eller den fule utan mer den ignorerade...
Jag erkänner att jag har lite då och då sedan jag fick reda på killens dubbelspel öst ur ilska mot honom, inte hela tiden men det har hänt. Och inte direkt till honom utan via msn (ah underbara moderna tid...). Föga förvånande egentligen med tanke på allt han sagt att han känner för mig och vad jag betyder så sent som 2,5 dagar innan jag fick nys om den andra kvinnan. För det är så det är, hon var den andra kvinnan. Men men...
Man kan inte göra så mycket med det som hänt, däremot så blir jag så less nu när det visar sig att den här lilla fega kraken har absolut inte ens en skugga av anständighet, moral eller sunt beteende. Han har kläckt ur sig saker som att om vi inte så snabbt hade blivit ett par så hade jag varit en av hans allra bästa vänner yada yada yada, om det är så här han behandlar människor han tycker bra om så betackar jag mig.
Jag börjar mer och mer både tycka och känna att jag måste har hamnat i en tillfällig sinnesförvirring när det kommer till den här killen för maken till en svagare person som även är feg, omogen, töntig och gud vet allt har jag nog inte haft oturen att träffa på tidigare. Silent treatment har jag råkat ut för (och även använt själv *skäms*), men inte har personen då sagt liknande saker som den här innan...
Han har två böcker som är mina, jag gillar mina böcker, jag har inte hur mycket pengar som helst att köpa samma sak om och om igen. Den ena boken är en av mina absoluta favoritböcker (Alice i underlandet), originalversionen med. Det verkar nästan som att han fått för sig att han har fått böckerna när det hela tiden varit att han fått LÅNA dem, vilket jag har sagt hela tiden. Men hur ska man annars tolka det att han inte skickat iväg dem till mig självmant?
Det intressanta är att jag faktiskt inte blir arg över hans feghet och ovilja att svara när jag ringer, däremot så blir jag jäkligt irriterad. Och anledningen till att jag inte blir arg är för att jag inte längre bryr mig om honom, jag ser helt enkelt ner på honom otroligt mycket. Finns ingen respekt kvar. Och jag vore rätt blåst om jag hade respekt kvar när det är så uppenbart att han har ingen respekt alls för mig. Vill inte ha någon framtida kontakt med honom, vilket jag även skrivit i ett sms. Så varför är det då så svårt för honom att svara när jag ringer eller ringa mig själv?
Jag har på känn att hans polare och familj inte reagerade så starkt som han förväntade sig (om han nu har sagt något till dem, han är ju trots allt en person som only talk the talk but not walk the walk), och att han inte tagit kontakt med psykolog samt tagit upp och leker pojkvän till den andra tjejen som är betydligt mer enkel att ha att göra med jämfört med mig alltså. I´m a pain. :P Och allvarligt talat, jag bryr mig inte (jag inser att genom att bara skriva ett inlägg om det får det hela att låta annorlunda). ;)
Han är en svag person och oftast är det betydligt enklare att fortsätta leva i en illusion bland kulisser än att verkligen ta tag i saker och arbeta för förändring.
Det jag vill är helt enkelt att bli behandlad med respekt och inte bli ignorerad, särskilt inte när jag faktiskt skrivit att nu är jag trött på det här och efter ett samtal (och hemskickning av böcker) så kommer vi slippa varandra. Och säga vad man vill, men mitt liv är betydligt bättre utan den där saken.
Och så vill jag lite veta vad han har gjort med de olika små pysselsakerna jag gjorde till honom. Om han plockat undan, slängt eller vad. Jag bryr mig om mina egna skapelser helt klart.
Och nu ska jag fortsätta städa min balkong. :)
måndag 10 maj 2010
Väntan är alltid för lång...
Tankar maler i mitt huvud, jag kollar i almanackan, räknar och märker senare att The Drama Queen have awaken...
...för att anta det värsta tillhör väl henne med?
Känner att jag behöver mer information under min väntan (7 dagar), slår ett antal nummer, även de avslutande två siffrorna (24), signaler går fram men inget annat svar än telefonsvararen. Föga förvånande, han har ju faktiskt inte gjort något livstecken på ett tag.
Men jag lovar, kommer det visa sig att The Drama Queen har rätt och jag inte får tag i honom, så kommer jag ringa till henne. Inte så konstigt egentligen med tanke på att hon inte längre skulle vara sååå oskyldig.
Den gode, den onde och den fule. Gissa vem som är jag?
...för att anta det värsta tillhör väl henne med?
Känner att jag behöver mer information under min väntan (7 dagar), slår ett antal nummer, även de avslutande två siffrorna (24), signaler går fram men inget annat svar än telefonsvararen. Föga förvånande, han har ju faktiskt inte gjort något livstecken på ett tag.
Men jag lovar, kommer det visa sig att The Drama Queen har rätt och jag inte får tag i honom, så kommer jag ringa till henne. Inte så konstigt egentligen med tanke på att hon inte längre skulle vara sååå oskyldig.
Den gode, den onde och den fule. Gissa vem som är jag?
fredag 7 maj 2010
Ja jackpot! Not...
Alltså bilden är så dålig den kan bli, men ändå. Jag hade chans på 100, 75 eller 25 kr x2. Och när man har chans till flera olika så där så kan man ge sig fan på att det är en nitlott man håller i. Jävla vad nitlotter livet ger mig just nu...
Så jag har varken tur i spel eller kärlek för tillfället. Så vad har jag tur i nu?
Svar: Egenvärde.*
*"Att något har ett egenvärde brukar i vardagsspråket betyda att dess värde är oberoende av vad olika observatörer anser om det eller att värdet är något som inte kan mätas eller uppskattas med hjälp av erkända metoder inom området men ändå intuitivt uppfattas ha ett värde." Källa: Wikipedia
torsdag 6 maj 2010
Hjärnan och Hjärtat = Haren och Sköldpaddan
Av någon anledning så förstår jag att när väl hjärnan och hjärtat har kommit ifatt varandra så kommer även min känslomässiga urladdning. Just nu så är det hjärnan som är som mest igång, fan vad jag är glad att jag inte var på samma ställe känslomässigt som hon den andra. Jag hade inte velat vara mitt uppe i att vara kär och få reda på allt det här. Jag såg igenom en illusion, en fasad, redan från början men vad jag såg var inte ens i närheten av det som faktiskt fanns där inuti. Jag trodde inte att du var helt den du ville ge sken av, men samtidigt förstod jag inte att du var så här tom och vilsen. Men nu har jag fått de pusselbitarna som fattades innan och ser en helt annan historia. Jag kopplar samman helt och jag ser verkligen inte fram emot hur det kommer att kännas när hela jag förstår att det jag har förlorat egentligen aldrig har funnits.
Det är aldrig okej för någon annan att göra MINA val åt mig. ALDRIG. Det är heller inte okej att försöka föra över sitt eget ansvar för sina känslor, handlingar och val till någon annan. Du försökte eftersom du desperat ville hålla kvar din illusion om dig själv och hade du lyckats så hade du fortsatt att lura både dig själv och den andra tjejen som inte ens varit i närheten att genomskåda dig. Det skulle troligen ha funkat ett tag tills hon skulle göra något som inte behagade dig, inte längre föda din illusion och du skulle återigen märka av de där sprickorna...
Enligt dig så hittade jag alla dina ömma punkter och började peta direkt, vilket gjorde ont. Självklart är det så. Jag drog fram sådant du inte ville veta av, ut i ljuset. Men din syn på dig själv, andra och världen är så förvriden så att istället för att förstå att jag gjorde det för att jag brydde mig om dig, älskade dig och ville ge dig mitt stöd så trodde du att jag gjorde det för att vara ELAK. Och på så sätt så blev jag den "onda" i ditt liv, med mörkt hår och en förmåga att klösa när tårarna tog slut och så fann du någon enklare, mer naiv, med blont hår och allt, som kunde bli den "goda" för dig. Men samtidigt så höll du fast vid mig, trots att du har haft så många chanser egentligen att vara ÄRLIG. Redan innan du sjönk så här lågt. Du blev även så arg på mig när jag kallade dig ung och oerfaren. Men hela du och din syn på kärlek är en tonårings. Jag minns nu att jag tänkte att jag tyckte likadant som du om kärlek och relationer - när jag var 15...
Tråkigt nog så är aldrig hjärtat så särskilt förståndigt, men det är visst bra att trots allt även lyssna på hjärnan och det sunda förnuftet...
Jag har märkt hur du hela tiden haft ett behov att hävda dig mot mig, du är visst smart etc, ditt dåliga självförtroende har lyst igenom på flera olika sätt och du har nu även erkänt att du hela tiden varit avundsjuk på mig. På hur jag vet vem jag är, acceptera mig själv, vet vad jag vill och står för det osv.
Ditt liv är inte krossat p g a mig, det här är helt och hållet dina egna handlingar, dina egna val. Och f ö så är inte en illusion ett liv. En kuliss kan aldrig bli på riktigt hur levande man än försöker få den att verka. Och du, din stackare, är numera en trasig kuliss, en genomskådad illusion, en krossad spegel. Men se det här som din chans att faktiskt bli äkta du med. Men det kommer krävas en hel del arbete och ansvarstagande från dig. Förresten så hatar jag dig inte, jag avskyr och är äcklad av vad du har gjort, men jag kan inte hata en människospillra. Utan det är medkänsla jag känner, hur illamående det än gör mig, så är det så det är.
Och visst är jag arg på dig, sårad, besviken och fruktansvärt trött. Du drog åt dig sådant som var bra men det du gav tillbaka var smutsen från din spräckta spegelkub. Ett tag fick du mig att tro att det var fel på MIG, när det egentligen var sådant som kom från dig. Ännu en grej jag kommer ha svårt att förlåta dig för. Hur du skapade ett frö av tvivel hos mig. Men det fröet slog aldrig rot, vilket jag är extremt glad över. Jag kan nu säga att jag är riktigt stolt över mig själv, för jag har alltid varit mig själv och vägrat vika från vad jag tycker, vill och behöver. Men samtidigt så har jag även vågat göra så mycket, känna så mycket, TRO så mycket tyvärr för helt fel person. Men du och hela den här kliche-artade sekvensen av mitt liv tänker jag inte låta påverka hur jag fortsätter leva mitt liv. För bara så att du vet, så har du helt missbedömt mig. Helt.
Vill även tillägga att DU har INTE krossat mitt hjärta, vilket du sa att du var rädd för att göra (och därför inte tog ditt ansvar och gjorde slut innan all smuts). Jag är stark, så jävla förbannat stark, man blir det när man är trygg i sig själv. Vilket man blir när man börjar att acceptera den man är, både de bra och de dåliga sidorna. Med medkänsla, vänlighet och kärlek hoppas jag att även du en dag har lyckats bygga upp en liknande styrka och acceptans. Tro bara inte att jag genom detta minskar min avsky mot allt du gjort, det är bara så att en bättre värld byggs inte på hat, avsky, rädsla och liknande känslor. Jag vill inte bo i sådana känslor, de kan komma på blixtvisit men jag vill leva i vänskap, acceptans, kärlek, respekt och ärlighet. PUNKT
Det är aldrig okej för någon annan att göra MINA val åt mig. ALDRIG. Det är heller inte okej att försöka föra över sitt eget ansvar för sina känslor, handlingar och val till någon annan. Du försökte eftersom du desperat ville hålla kvar din illusion om dig själv och hade du lyckats så hade du fortsatt att lura både dig själv och den andra tjejen som inte ens varit i närheten att genomskåda dig. Det skulle troligen ha funkat ett tag tills hon skulle göra något som inte behagade dig, inte längre föda din illusion och du skulle återigen märka av de där sprickorna...
Enligt dig så hittade jag alla dina ömma punkter och började peta direkt, vilket gjorde ont. Självklart är det så. Jag drog fram sådant du inte ville veta av, ut i ljuset. Men din syn på dig själv, andra och världen är så förvriden så att istället för att förstå att jag gjorde det för att jag brydde mig om dig, älskade dig och ville ge dig mitt stöd så trodde du att jag gjorde det för att vara ELAK. Och på så sätt så blev jag den "onda" i ditt liv, med mörkt hår och en förmåga att klösa när tårarna tog slut och så fann du någon enklare, mer naiv, med blont hår och allt, som kunde bli den "goda" för dig. Men samtidigt så höll du fast vid mig, trots att du har haft så många chanser egentligen att vara ÄRLIG. Redan innan du sjönk så här lågt. Du blev även så arg på mig när jag kallade dig ung och oerfaren. Men hela du och din syn på kärlek är en tonårings. Jag minns nu att jag tänkte att jag tyckte likadant som du om kärlek och relationer - när jag var 15...
Tråkigt nog så är aldrig hjärtat så särskilt förståndigt, men det är visst bra att trots allt även lyssna på hjärnan och det sunda förnuftet...
Jag har märkt hur du hela tiden haft ett behov att hävda dig mot mig, du är visst smart etc, ditt dåliga självförtroende har lyst igenom på flera olika sätt och du har nu även erkänt att du hela tiden varit avundsjuk på mig. På hur jag vet vem jag är, acceptera mig själv, vet vad jag vill och står för det osv.
Ditt liv är inte krossat p g a mig, det här är helt och hållet dina egna handlingar, dina egna val. Och f ö så är inte en illusion ett liv. En kuliss kan aldrig bli på riktigt hur levande man än försöker få den att verka. Och du, din stackare, är numera en trasig kuliss, en genomskådad illusion, en krossad spegel. Men se det här som din chans att faktiskt bli äkta du med. Men det kommer krävas en hel del arbete och ansvarstagande från dig. Förresten så hatar jag dig inte, jag avskyr och är äcklad av vad du har gjort, men jag kan inte hata en människospillra. Utan det är medkänsla jag känner, hur illamående det än gör mig, så är det så det är.
Och visst är jag arg på dig, sårad, besviken och fruktansvärt trött. Du drog åt dig sådant som var bra men det du gav tillbaka var smutsen från din spräckta spegelkub. Ett tag fick du mig att tro att det var fel på MIG, när det egentligen var sådant som kom från dig. Ännu en grej jag kommer ha svårt att förlåta dig för. Hur du skapade ett frö av tvivel hos mig. Men det fröet slog aldrig rot, vilket jag är extremt glad över. Jag kan nu säga att jag är riktigt stolt över mig själv, för jag har alltid varit mig själv och vägrat vika från vad jag tycker, vill och behöver. Men samtidigt så har jag även vågat göra så mycket, känna så mycket, TRO så mycket tyvärr för helt fel person. Men du och hela den här kliche-artade sekvensen av mitt liv tänker jag inte låta påverka hur jag fortsätter leva mitt liv. För bara så att du vet, så har du helt missbedömt mig. Helt.
Vill även tillägga att DU har INTE krossat mitt hjärta, vilket du sa att du var rädd för att göra (och därför inte tog ditt ansvar och gjorde slut innan all smuts). Jag är stark, så jävla förbannat stark, man blir det när man är trygg i sig själv. Vilket man blir när man börjar att acceptera den man är, både de bra och de dåliga sidorna. Med medkänsla, vänlighet och kärlek hoppas jag att även du en dag har lyckats bygga upp en liknande styrka och acceptans. Tro bara inte att jag genom detta minskar min avsky mot allt du gjort, det är bara så att en bättre värld byggs inte på hat, avsky, rädsla och liknande känslor. Jag vill inte bo i sådana känslor, de kan komma på blixtvisit men jag vill leva i vänskap, acceptans, kärlek, respekt och ärlighet. PUNKT
tisdag 4 maj 2010
Kastrering...
Jag behöver en bra tång och sedan även något att knipsa med.
Sedan vore det otroligt bra om det finns några frivilliga som kan hålla fast medan jag klipper?
Någon?
Och tro mig, han förtjänar det verkligen...
*Doing a brutal Lorena Bobbit*
Sedan vore det otroligt bra om det finns några frivilliga som kan hålla fast medan jag klipper?
Någon?
Och tro mig, han förtjänar det verkligen...
*Doing a brutal Lorena Bobbit*
torsdag 29 april 2010
Kompromisser och uppoffringar
En tanke slog mig igår när jag var ute och gick, varför säger folk att de gör uppoffringar och en massa kompromisser för att få en relation att fungera? Det ger onekligen en väldigt negativ känsla över det här med att vara tillsammans med någon. Ordet uppoffringar har jag mer eller mindre varit allergisk mot länge. Det är så negativt det bara kan bli, om det är så illa att vara ihop med den personen eller gå med på de s k uppoffringarna så bör man 1. Inte ha en relation alls och/eller 2. Man är ihop med fel person och/eller 3. Man har fel typ av relation.
Min tanke är att om båda verkligen tycker om varandra och vill vara tillsammans med varandra så blir det därmed ett gemensamt mål (som man aldrig kan sluta göra aktiva val för, att ta någon för givet is NOT the shit). Det blir då alltså något båda VILL och därmed ett gemensamt "projekt". Då är onekligen inte benämningar som uppoffringar och kompromisser rätt.
Mitt intryck är att de som rör sig med de här uttrycken ofta är sådana som inte vill göra några förändringar med sitt singelliv, men vill ändå ha någon som kan fylla luckorna. Och den ska helst kunna grundlydnad som sitt, ligg, plats, skaka tass, säg TACK. Märk väl nu att jag använder ord som MITT intryck och att det OFTA skulle vara så, inte att det ALLTID ÄR SÅ.
Fortsättning på min tanke är att uppoffring borde bannlysas i samband med kärlek, och att kompromisser är t ex när man en kväll tittar på en film den ena vill se och nästa gång så tittar man på en film den andra vill se.
Allt sådant som behövs för att båda ska må bra och att den valda relationen ska fungerar borde därmed inte ses som kompromisser. För det bör ju onekligen vara något som båda VILL? Och när det är så, är det då viktigt att man berömmer varandra för saker båda gör för att få saker att fungera? Är det något som behövs för att öka motivationen? Eller borde då att förhållandet fungerar och fortfarande pågår därmed även vara belöningen? Eller den kända "moroten"? När båda väljer att se mer positivt på både relationen och varandra och det man gör för att den ska fungera blir det då lättare för allt som är bra att synas, få plats och växa?
Och om det är så att det är något som tar emot så kan det som sagt vara som så att 1. Man vill egentligen inte vara tillsammans med den här personen alternativt med någon alls, 2. Man är egentligen inte redo för en relation till någon annan person, 3. Man passar kanske egentligen inte så bra ihop med den man vill vara tillsammans med, 4. Man är inte ärlig om vilken typ av relation man vill ha och då antingen specifikt med en viss person eller helt allmänt.
Sannolikheten är hög att orsakerna skulle vara flera, så varsågod och välj din alldeles egna sifferkod.
Det kan vara som så att man faktiskt tycker om personen, men man tycker att annat är viktigare än den man har romantiska/sexuella känslor för. Som man vill kanske alltid ta sina vänner först och den man tycker om får då finna sig i att alltid bli vald sist (som på skolgympan). En oortodox lösning, inte helt utan problem och med stora krav på att alla kan vara riktigt ärliga är då öppna förhållanden/polygami/polyamori/relationsanarkism. För om båda tycker om varandra väldigt mycket men har olika syn på hur man vill att en samvaro tillsammans ska se ut och man har olika behov och man prioriterar olika men ändå vill vara tillsammans så kan det vara alternativ som verkar väldigt bra i teorin. Och att jag skriver så är att det ger intryck till något som rent intellektuellt skulle kunna vara tillfredsställande för alla. För olika behov och prioriteringar har vi men vem vi klickar med kan man ju inte alltid välja...
Men det här sättet att lösa sina olikheter kräver ärlighet, tillit, en förmåga att prata med varandra, förstå varandra, men än viktigare är att man verkligen accepterar sig själv, och har självinsikt. Allt det här är egentligen sådant som faktiskt behövs oavsett relation men som väldigt många har problem med. Särskilt det där att prata med varandra, verkligen samtala, lyssna, vara öppna och förstående är något som väldigt många verkar ha stora problem med.
Så vad vill jag komma fram till? Jo, att egentligen är självinsikt, självacceptans, självkärlek och tilltro till sin egen förmåga och styrkor det viktigaste oavsett hur man sedan väljer att hantera sina relationer. För trots allt, hur corny det än är så är relationen till oss själva den allra viktigaste. Den om någon är ju en vi kan vara säkra kommer bestå så länge vi lever...
Min tanke är att om båda verkligen tycker om varandra och vill vara tillsammans med varandra så blir det därmed ett gemensamt mål (som man aldrig kan sluta göra aktiva val för, att ta någon för givet is NOT the shit). Det blir då alltså något båda VILL och därmed ett gemensamt "projekt". Då är onekligen inte benämningar som uppoffringar och kompromisser rätt.
Mitt intryck är att de som rör sig med de här uttrycken ofta är sådana som inte vill göra några förändringar med sitt singelliv, men vill ändå ha någon som kan fylla luckorna. Och den ska helst kunna grundlydnad som sitt, ligg, plats, skaka tass, säg TACK. Märk väl nu att jag använder ord som MITT intryck och att det OFTA skulle vara så, inte att det ALLTID ÄR SÅ.
Fortsättning på min tanke är att uppoffring borde bannlysas i samband med kärlek, och att kompromisser är t ex när man en kväll tittar på en film den ena vill se och nästa gång så tittar man på en film den andra vill se.
Allt sådant som behövs för att båda ska må bra och att den valda relationen ska fungerar borde därmed inte ses som kompromisser. För det bör ju onekligen vara något som båda VILL? Och när det är så, är det då viktigt att man berömmer varandra för saker båda gör för att få saker att fungera? Är det något som behövs för att öka motivationen? Eller borde då att förhållandet fungerar och fortfarande pågår därmed även vara belöningen? Eller den kända "moroten"? När båda väljer att se mer positivt på både relationen och varandra och det man gör för att den ska fungera blir det då lättare för allt som är bra att synas, få plats och växa?
Och om det är så att det är något som tar emot så kan det som sagt vara som så att 1. Man vill egentligen inte vara tillsammans med den här personen alternativt med någon alls, 2. Man är egentligen inte redo för en relation till någon annan person, 3. Man passar kanske egentligen inte så bra ihop med den man vill vara tillsammans med, 4. Man är inte ärlig om vilken typ av relation man vill ha och då antingen specifikt med en viss person eller helt allmänt.
Sannolikheten är hög att orsakerna skulle vara flera, så varsågod och välj din alldeles egna sifferkod.
Det kan vara som så att man faktiskt tycker om personen, men man tycker att annat är viktigare än den man har romantiska/sexuella känslor för. Som man vill kanske alltid ta sina vänner först och den man tycker om får då finna sig i att alltid bli vald sist (som på skolgympan). En oortodox lösning, inte helt utan problem och med stora krav på att alla kan vara riktigt ärliga är då öppna förhållanden/polygami/polyamori/relationsanarkism. För om båda tycker om varandra väldigt mycket men har olika syn på hur man vill att en samvaro tillsammans ska se ut och man har olika behov och man prioriterar olika men ändå vill vara tillsammans så kan det vara alternativ som verkar väldigt bra i teorin. Och att jag skriver så är att det ger intryck till något som rent intellektuellt skulle kunna vara tillfredsställande för alla. För olika behov och prioriteringar har vi men vem vi klickar med kan man ju inte alltid välja...
Men det här sättet att lösa sina olikheter kräver ärlighet, tillit, en förmåga att prata med varandra, förstå varandra, men än viktigare är att man verkligen accepterar sig själv, och har självinsikt. Allt det här är egentligen sådant som faktiskt behövs oavsett relation men som väldigt många har problem med. Särskilt det där att prata med varandra, verkligen samtala, lyssna, vara öppna och förstående är något som väldigt många verkar ha stora problem med.
Så vad vill jag komma fram till? Jo, att egentligen är självinsikt, självacceptans, självkärlek och tilltro till sin egen förmåga och styrkor det viktigaste oavsett hur man sedan väljer att hantera sina relationer. För trots allt, hur corny det än är så är relationen till oss själva den allra viktigaste. Den om någon är ju en vi kan vara säkra kommer bestå så länge vi lever...
söndag 18 april 2010
fredag 16 april 2010
Minfält
Jag = minfält
Tydligen.
Enligt honom.
Inte första gången jag får höra det.
Eller det är inte första gången jag får höra det av honom men han är den första någonsin som har sagt det till mig...
Anledningen till att han tycker det misstänker jag starkt beror på hans brist på livserfarenhet (bra som dålig) och sin vana att tolka allt bokstavligt. Det fattas den viktiga förståelsen, och att kunna koppla samman och förstå hur saker hänger ihop så därför blir det i hans värld att det finns en massa minor. Men riktigt så svår är jag inte, jag är inte enkel, men jag är helt enkelt inte så svår. Bara för honom, eftersom han fungerar som han gör.
Det är även hans brist på erfarenhet och förståelse som gör att han flera gånger nu verkar tro att det kommer något bra i att säga att jag reagerar onödigt. Jag är duktig på att reagera på saker, jag är även väldigt bra på att förklara varför jag reagerar men jag kan faktiskt inte styra om personen kommer att förstå eller inte.
Tydligen.
Enligt honom.
Inte första gången jag får höra det.
Eller det är inte första gången jag får höra det av honom men han är den första någonsin som har sagt det till mig...
Anledningen till att han tycker det misstänker jag starkt beror på hans brist på livserfarenhet (bra som dålig) och sin vana att tolka allt bokstavligt. Det fattas den viktiga förståelsen, och att kunna koppla samman och förstå hur saker hänger ihop så därför blir det i hans värld att det finns en massa minor. Men riktigt så svår är jag inte, jag är inte enkel, men jag är helt enkelt inte så svår. Bara för honom, eftersom han fungerar som han gör.
Det är även hans brist på erfarenhet och förståelse som gör att han flera gånger nu verkar tro att det kommer något bra i att säga att jag reagerar onödigt. Jag är duktig på att reagera på saker, jag är även väldigt bra på att förklara varför jag reagerar men jag kan faktiskt inte styra om personen kommer att förstå eller inte.
torsdag 15 april 2010
Alltså allvarligt?
Fick precis ett sms från min pojkvän, distanskillen, att han troligen ska iväg och spela lite golf nu. Golf? Golf?! GOLF?!!!! Det finns nog ingen "sport" jag har så starka aversioner till som just golf. Han berättade i vår början att det var nåt han började med i en period och att det då gav honom något. Tydligen nåt han nu väljer att ta upp igen. Och jag får tyvärr säga som så att det känns skumt för mig. Att jag är ihop med en golfare, för jag har nämligen även åsikter (inte helt fördommar utan det handlar mer om att jag ogillar det så pass mycket så det rinner över på dess utövare) om folk som finner det bra och kul med golf... Just nu kommer jag inte agera som en särskilt bra flickvän genom att uppmuntra och peppa, stödja och heja. Jag menar, golf?! Om det hade varit tennis, "vad bra att du har något som är kul och ger motion", ut och springa "Hey! Bra för både dig och mig!" etc etc. Men golf? Nä, jag tycker verkligen inte om golf och golfare. Så vi får väl helt enkelt finna oss i att om det här är något han kommer börja ta upp igen så kommer jag gilla honom lite mindre just när han är och golfar. :P Och det kommer bli den där stora hemligheten som jag inte vill berätta för någon. Jag menar, golf? (Och jag är fullt medveten om att människor kanske kommer tycka att jag är något töntig i att jag så starkt ogillar en sysselsättning och de som utöver den. Men det kan jag ta. Det handlar ju om golf...) Och ja, jag har testat att slå några slag och gå med en runda och sett folket - när jag var liten. Men jag har faktiskt ingen lust att göra nytt studiebesök. För det finns ju trots allt en hel del annat att göra om man vill röra på sig, så varför golf?
Och ja, jag vet varför jag är så negativ till både golf och dess utövare. Det är ok för mig att det är så. Det som inte är så kul är att nu för första gången i mitt liv så umgås jag med någon som tycker att det kan vara givande att spela golf...
Och ja, jag vet varför jag är så negativ till både golf och dess utövare. Det är ok för mig att det är så. Det som inte är så kul är att nu för första gången i mitt liv så umgås jag med någon som tycker att det kan vara givande att spela golf...
onsdag 14 april 2010
%#¤"%/(()&¤$¤#
Alltså det här är bara inte sant! Tydligen kommer jag få mer än 3000kr i månaden. Det funkar bara inte. Det är otroligt mycket pengar, särskilt för mig. Jag ska ringa imorgon och kolla upp vad det beror på. Beror det på vad jag misstänker så är det helt knäppt. Jag behöver de där pengarna för mat, hygienprodukter, material för skapande, socialt umgänge, kläder... Att leva helt enkelt. Har även suttit och kollat om det finns billigare lägenheter lediga. 3000kr... Det är fan inte klokt....
F ö är jag föga förvånad över att det här dök upp. Jag hade flyt med en grej (missuppfattat vilket år min utställningstid skulle vara på ett ställe men har fått en tid nu i sommar). Det kändes bra och som något att se fram emot, men det är ju för jävla klart att jag inte kan få vara glad för länge? Hur ska det se ut? Måste det alltid komma en dålig sak med varje bra sak? Är det inte dags för mig att få ha en tillvaro så saker bli bara bättre och bättre?
Blä!
Uppdatering: Tydligen är det mer 3500kr mindre och det beror inte på att jag inte kommer att få utan på att de ännu inte är klara med beslut. Så det kan både gå bra och dåligt. Mental träning säger att jag ska förvänta mig att det kommer gå bra...
F ö är jag föga förvånad över att det här dök upp. Jag hade flyt med en grej (missuppfattat vilket år min utställningstid skulle vara på ett ställe men har fått en tid nu i sommar). Det kändes bra och som något att se fram emot, men det är ju för jävla klart att jag inte kan få vara glad för länge? Hur ska det se ut? Måste det alltid komma en dålig sak med varje bra sak? Är det inte dags för mig att få ha en tillvaro så saker bli bara bättre och bättre?
Blä!
Uppdatering: Tydligen är det mer 3500kr mindre och det beror inte på att jag inte kommer att få utan på att de ännu inte är klara med beslut. Så det kan både gå bra och dåligt. Mental träning säger att jag ska förvänta mig att det kommer gå bra...
lördag 10 april 2010
Uppdatering
Saker knallar på, varit inne i en period, då jag känt mig låg, småkrasslig och kreativiteten har varit borta. Blä! Men igår diskade jag upp all disk, lagade riktig mat och började känna att jag vill skapa igen. Kruxet är att jag håller på med så många olika saker så det är svårt att veta vilket jag känner mest för att göra. För känslan är viktigt. Att känna för det man skapar, annars blir det enbart platt och en uppvisning i teknik. Och jag tycker att mina skapelser förtjänar mer än så. De som påstår att man kan skapa varje dag hela tiden är väldigt ofta de som gör mediokra till riktigt dåliga grejer. Helt enkelt saker som inte griper tag eller fångar upp betraktaren.
"Jaha, men den var väl fin... *glöms bort*".
Min bror däremot simmar med sjöhästar. Sjöhästar, sjöhästar, sjöhästar. Det är vad han har pratat om. Han tecknar dem alltså. Men jag får ju erkänna att skitungen nog påverkat mig. Jag blir med lite sugen på att göra någon bild med sjöhästar. När jag var liten ville jag ha sjöhästar, tog reda på att man kan köpa sådana i Danmark. Tydligen är de väldigt känsliga och dör lätt. Mindre kul. Så då blev det guldfiskar och guppies...
Apropå sjöhästar så köpte jag ett svart linne med sjöhästtryck (skelettsjöhästar som min bror sa), som jag gillar väldigt mycket. Bra köp alltså.
Sedan känns det som så att de envisa t o m tjuskalliga inte längre stångar sina huvuden blodiga mot varandra. Jag pratar om mig och min pojkvän. Vi ser saker fortfarande väldigt olika men det finns något väldigt speciellt mellan mig. Och tro mig jag är rätt cynisk vanligtvis men numera så lockas helt nya sidor fram från mig. Man kan lugnt säga att vi båda utmanar varandra. Problemet är att vi bor så långt ifrån varandra och att vi får vara glada om vi kan träffas en helg i månaden. Tro mig, det är inte mycket tid alls. När vi träffas så är saker en helt annan grej, lättare, lugnare, mer hemma. Det är viktigt att vi har kontakt, pratar om våra vardagar med varandra. Det typiska just nu är att hans internet, hemtelefon och även mobil inte fungerar som de ska. Hur retfullt är inte det? Och frustrerande? Inte bara för oss att vi faktiskt inte kan ha kontakt, utan även för hans kontakter med andra. Men vi pratade lite i morse, efter att enbart haft kontakt via ett sms på 3 dygn. Helt underbart att höra hans röst. Prata med honom. Och ja, jag har blivit en fjant. En söt och mysig sådan. Men som sagt, hoppas att alla hans kommunicationsvägar kommer bli fixade.
Jäkla liv som ska krångla och utmana hela tiden...
Förresten så är bilden en pastell/blyertsteckning jag gjort till en tjej. Ett beställningsjobb. Hon blev glad, jag blev nöjd och min spargris lite mättare...
torsdag 18 mars 2010
Sunt Förnuft
Mycket på gång, mer bakom hörnet. Småfix kvar med mitt hem. Vissa ovanor är borta, bortgjorda, men inte ännu bortglömda. Vissa impulser kan dyka upp och så tänker jag till lite och känner att nä, jag vill inte ha. För ungefär 5 veckor sedan bestämde jag mig för att sluta köpa lösgodis. Och jag har inte köpt något sen dess. Enormt duktigt eftersom jag var en riktig lösgodisjunkie innan. Det gick på automatik att ställa ner korgen vid sidan, ta en påse och skopa och börja skopa ner en massa godis i påsen. Den, den och den! Jag har inte slutat äta godis, men nu vet jag att jag faktiskt kommer tycka att det jag köper ÄR gott, samt så köper jag inte alls samma mängd och för lika mycket pengar. Jag kunde köpa en lösgodispåse istället för middagsmat. Måntro att jag gick runt och va sockerhög. Andra förändringar har jag med gjort, jag har börjat äta keso, men är tydligen väldigt kräsen över vad jag vill ha till. Sedan har jag även börjat ut och gå en massa och fått resultat av kilon borta och omfång minskat. Inte nog med det, det här trollet är inte så mycket av en nattuggla längre, går och lägger mig innan midnatt och stiger upp vid 7 t o m på helgen! Det är nästan så jag skäms.
Jag märker av nackdelen med att inte ha tv eller så många att umgås med. Jag pallar inte att måla, pyssla eller vara kreativ hela tiden. Jag är inte heller alltid så sugen på att döda tid genom datorspel, film är kul och jag har några favoritserier jag vill ha säsong 2 av. Men just nu har jag stopp med att införskaffa nytt. Jag läser en massa böcker, läser om alla mina gamla. Men det blir oxå tråkigt om det inte varvas med att leva. Och det är där skon klämmer, jag har just nu inte så mycket liv att varva mina enstöringsaktiviteter med. Och det stör mig som fan.
Håller fortfarande på att stånga huvudet blodigt mot killen jag tidigare nämnt. Envisa så vi blir tjurskalliga. Det finns saker jag reagerar på och så reagerar han på att jag reagerar och bli sårad men även om jag talar om att jag mår väldigt dåligt och blir ledsen över en viss grej så sker ingen förändring. Han har själv sagt att jag har en massa sunt förnuft, men det blir även som att han menar att när det kommer till honom så gäller inte mitt sunda förnuft? What? Så det kommer troligen blir mer stångande ikväll, tråkigt nog så är jag rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för de timmarna tills han kommer hem. När vi träffas säger det pang av helt andra orsaker, men nu var det över 4 veckor sedan vi träffades sist. Så saker sker på distans och med icke ändrad status...
Jag märker av nackdelen med att inte ha tv eller så många att umgås med. Jag pallar inte att måla, pyssla eller vara kreativ hela tiden. Jag är inte heller alltid så sugen på att döda tid genom datorspel, film är kul och jag har några favoritserier jag vill ha säsong 2 av. Men just nu har jag stopp med att införskaffa nytt. Jag läser en massa böcker, läser om alla mina gamla. Men det blir oxå tråkigt om det inte varvas med att leva. Och det är där skon klämmer, jag har just nu inte så mycket liv att varva mina enstöringsaktiviteter med. Och det stör mig som fan.
Håller fortfarande på att stånga huvudet blodigt mot killen jag tidigare nämnt. Envisa så vi blir tjurskalliga. Det finns saker jag reagerar på och så reagerar han på att jag reagerar och bli sårad men även om jag talar om att jag mår väldigt dåligt och blir ledsen över en viss grej så sker ingen förändring. Han har själv sagt att jag har en massa sunt förnuft, men det blir även som att han menar att när det kommer till honom så gäller inte mitt sunda förnuft? What? Så det kommer troligen blir mer stångande ikväll, tråkigt nog så är jag rastlös och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för de timmarna tills han kommer hem. När vi träffas säger det pang av helt andra orsaker, men nu var det över 4 veckor sedan vi träffades sist. Så saker sker på distans och med icke ändrad status...
torsdag 28 januari 2010
Lever. Rensar fortfarande. Sysslar med lite kreativt pyssel mellan varven, sedan visade det sig att vissa siffror har ett värde trots allt. Eller rättare sagt, det finns superlim som inte förvaras i en tub... Vilket jag är glad över.
På bilden är mitt första tittskåp. Brutus har skaffat sig nya vänner OCH en rätt skev uppfattning om sin egen arttillhörighet. Men det är okej, han kan ta över världen ändå...
Både pingvinerna och Brutus är gjorda av piprensare, fast pingvinerna är köpta färdiga. Brutus har jag gjort med tjocka röda, smala rosa, vita och svarta piprensare. Som ögon har han runda (nåja), gula pappersögon med en liten svart prick i. Själva tittskåpet är svartmålat utanpå och som ni ser, vitmålat på insidan, samt så gnistrar lite vitt glitter i bakgrunden. Jag målade en teförpackning i papp och en tändsticksask vita för att sedan limma fast i tittskåpet för nivåskillnader. De olika frigolitbollarna sitter fast i spikar. Alla figurerna är fastlimmade, och Brutus vajar lite lätt när man rör på tittskåpet. De står i fejksnö och runt Brutus hals hänger en skylt med "Penguin" skrivet. Ja, hur ska folk annars förstå att han är en pingvin? Vaddå flamingo? Bah!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
