Kompromisser och uppoffringar

En tanke slog mig igår när jag var ute och gick, varför säger folk att de gör uppoffringar och en massa kompromisser för att få en relation att fungera? Det ger onekligen en väldigt negativ känsla över det här med att vara tillsammans med någon. Ordet uppoffringar har jag mer eller mindre varit allergisk mot länge. Det är så negativt det bara kan bli, om det är så illa att vara ihop med den personen eller gå med på de s k uppoffringarna så bör man 1. Inte ha en relation alls och/eller 2. Man är ihop med fel person och/eller 3. Man har fel typ av relation.

Min tanke är att om båda verkligen tycker om varandra och vill vara tillsammans med varandra så blir det därmed ett gemensamt mål (som man aldrig kan sluta göra aktiva val för, att ta någon för givet is NOT the shit). Det blir då alltså något båda VILL och därmed ett gemensamt "projekt". Då är onekligen inte benämningar som uppoffringar och kompromisser rätt.

Mitt intryck är att de som rör sig med de här uttrycken ofta är sådana som inte vill göra några förändringar med sitt singelliv, men vill ändå ha någon som kan fylla luckorna. Och den ska helst kunna grundlydnad som sitt, ligg, plats, skaka tass, säg TACK. Märk väl nu att jag använder ord som MITT intryck och att det OFTA skulle vara så, inte att det ALLTID ÄR SÅ.

Fortsättning på min tanke är att uppoffring borde bannlysas i samband med kärlek, och att kompromisser är t ex när man en kväll tittar på en film den ena vill se och nästa gång så tittar man på en film den andra vill se.

Allt sådant som behövs för att båda ska må bra och att den valda relationen ska fungerar borde därmed inte ses som kompromisser. För det bör ju onekligen vara något som båda VILL? Och när det är så, är det då viktigt att man berömmer varandra för saker båda gör för att få saker att fungera? Är det något som behövs för att öka motivationen? Eller borde då att förhållandet fungerar och fortfarande pågår därmed även vara belöningen? Eller den kända "moroten"? När båda väljer att se mer positivt på både relationen och varandra och det man gör för att den ska fungera blir det då lättare för allt som är bra att synas, få plats och växa?

Och om det är så att det är något som tar emot så kan det som sagt vara som så att 1. Man vill egentligen inte vara tillsammans med den här personen alternativt med någon alls, 2. Man är egentligen inte redo för en relation till någon annan person, 3. Man passar kanske egentligen inte så bra ihop med den man vill vara tillsammans med, 4. Man är inte ärlig om vilken typ av relation man vill ha och då antingen specifikt med en viss person eller helt allmänt.

Sannolikheten är hög att orsakerna skulle vara flera, så varsågod och välj din alldeles egna sifferkod.

Det kan vara som så att man faktiskt tycker om personen, men man tycker att annat är viktigare än den man har romantiska/sexuella känslor för. Som man vill kanske alltid ta sina vänner först och den man tycker om får då finna sig i att alltid bli vald sist (som på skolgympan). En oortodox lösning, inte helt utan problem och med stora krav på att alla kan vara riktigt ärliga är då öppna förhållanden/polygami/polyamori/relationsanarkism. För om båda tycker om varandra väldigt mycket men har olika syn på hur man vill att en samvaro tillsammans ska se ut och man har olika behov och man prioriterar olika men ändå vill vara tillsammans så kan det vara alternativ som verkar väldigt bra i teorin. Och att jag skriver så är att det ger intryck till något som rent intellektuellt skulle kunna vara tillfredsställande för alla. För olika behov och prioriteringar har vi men vem vi klickar med kan man ju inte alltid välja...

Men det här sättet att lösa sina olikheter kräver ärlighet, tillit, en förmåga att prata med varandra, förstå varandra, men än viktigare är att man verkligen accepterar sig själv, och har självinsikt. Allt det här är egentligen sådant som faktiskt behövs oavsett relation men som väldigt många har problem med. Särskilt det där att prata med varandra, verkligen samtala, lyssna, vara öppna och förstående är något som väldigt många verkar ha stora problem med.

Så vad vill jag komma fram till? Jo, att egentligen är självinsikt, självacceptans, självkärlek och tilltro till sin egen förmåga och styrkor det viktigaste oavsett hur man sedan väljer att hantera sina relationer. För trots allt, hur corny det än är så är relationen till oss själva den allra viktigaste. Den om någon är ju en vi kan vara säkra kommer bestå så länge vi lever...