Kompromisser och uppoffringar

En tanke slog mig igår när jag var ute och gick, varför säger folk att de gör uppoffringar och en massa kompromisser för att få en relation att fungera? Det ger onekligen en väldigt negativ känsla över det här med att vara tillsammans med någon. Ordet uppoffringar har jag mer eller mindre varit allergisk mot länge. Det är så negativt det bara kan bli, om det är så illa att vara ihop med den personen eller gå med på de s k uppoffringarna så bör man 1. Inte ha en relation alls och/eller 2. Man är ihop med fel person och/eller 3. Man har fel typ av relation.

Min tanke är att om båda verkligen tycker om varandra och vill vara tillsammans med varandra så blir det därmed ett gemensamt mål (som man aldrig kan sluta göra aktiva val för, att ta någon för givet is NOT the shit). Det blir då alltså något båda VILL och därmed ett gemensamt "projekt". Då är onekligen inte benämningar som uppoffringar och kompromisser rätt.

Mitt intryck är att de som rör sig med de här uttrycken ofta är sådana som inte vill göra några förändringar med sitt singelliv, men vill ändå ha någon som kan fylla luckorna. Och den ska helst kunna grundlydnad som sitt, ligg, plats, skaka tass, säg TACK. Märk väl nu att jag använder ord som MITT intryck och att det OFTA skulle vara så, inte att det ALLTID ÄR SÅ.

Fortsättning på min tanke är att uppoffring borde bannlysas i samband med kärlek, och att kompromisser är t ex när man en kväll tittar på en film den ena vill se och nästa gång så tittar man på en film den andra vill se.

Allt sådant som behövs för att båda ska må bra och att den valda relationen ska fungerar borde därmed inte ses som kompromisser. För det bör ju onekligen vara något som båda VILL? Och när det är så, är det då viktigt att man berömmer varandra för saker båda gör för att få saker att fungera? Är det något som behövs för att öka motivationen? Eller borde då att förhållandet fungerar och fortfarande pågår därmed även vara belöningen? Eller den kända "moroten"? När båda väljer att se mer positivt på både relationen och varandra och det man gör för att den ska fungera blir det då lättare för allt som är bra att synas, få plats och växa?

Och om det är så att det är något som tar emot så kan det som sagt vara som så att 1. Man vill egentligen inte vara tillsammans med den här personen alternativt med någon alls, 2. Man är egentligen inte redo för en relation till någon annan person, 3. Man passar kanske egentligen inte så bra ihop med den man vill vara tillsammans med, 4. Man är inte ärlig om vilken typ av relation man vill ha och då antingen specifikt med en viss person eller helt allmänt.

Sannolikheten är hög att orsakerna skulle vara flera, så varsågod och välj din alldeles egna sifferkod.

Det kan vara som så att man faktiskt tycker om personen, men man tycker att annat är viktigare än den man har romantiska/sexuella känslor för. Som man vill kanske alltid ta sina vänner först och den man tycker om får då finna sig i att alltid bli vald sist (som på skolgympan). En oortodox lösning, inte helt utan problem och med stora krav på att alla kan vara riktigt ärliga är då öppna förhållanden/polygami/polyamori/relationsanarkism. För om båda tycker om varandra väldigt mycket men har olika syn på hur man vill att en samvaro tillsammans ska se ut och man har olika behov och man prioriterar olika men ändå vill vara tillsammans så kan det vara alternativ som verkar väldigt bra i teorin. Och att jag skriver så är att det ger intryck till något som rent intellektuellt skulle kunna vara tillfredsställande för alla. För olika behov och prioriteringar har vi men vem vi klickar med kan man ju inte alltid välja...

Men det här sättet att lösa sina olikheter kräver ärlighet, tillit, en förmåga att prata med varandra, förstå varandra, men än viktigare är att man verkligen accepterar sig själv, och har självinsikt. Allt det här är egentligen sådant som faktiskt behövs oavsett relation men som väldigt många har problem med. Särskilt det där att prata med varandra, verkligen samtala, lyssna, vara öppna och förstående är något som väldigt många verkar ha stora problem med.

Så vad vill jag komma fram till? Jo, att egentligen är självinsikt, självacceptans, självkärlek och tilltro till sin egen förmåga och styrkor det viktigaste oavsett hur man sedan väljer att hantera sina relationer. För trots allt, hur corny det än är så är relationen till oss själva den allra viktigaste. Den om någon är ju en vi kan vara säkra kommer bestå så länge vi lever...

AJ!

Gör ont...

...Som fan.

Minfält

Jag = minfält

Tydligen.

Enligt honom.

Inte första gången jag får höra det.

Eller det är inte första gången jag får höra det av honom men han är den första någonsin som har sagt det till mig...

Anledningen till att han tycker det misstänker jag starkt beror på hans brist på livserfarenhet (bra som dålig) och sin vana att tolka allt bokstavligt. Det fattas den viktiga förståelsen, och att kunna koppla samman och förstå hur saker hänger ihop så därför blir det i hans värld att det finns en massa minor. Men riktigt så svår är jag inte, jag är inte enkel, men jag är helt enkelt inte så svår. Bara för honom, eftersom han fungerar som han gör.

Det är även hans brist på erfarenhet och förståelse som gör att han flera gånger nu verkar tro att det kommer något bra i att säga att jag reagerar onödigt. Jag är duktig på att reagera på saker, jag är även väldigt bra på att förklara varför jag reagerar men jag kan faktiskt inte styra om personen kommer att förstå eller inte.

Alltså allvarligt?

Fick precis ett sms från min pojkvän, distanskillen, att han troligen ska iväg och spela lite golf nu. Golf? Golf?! GOLF?!!!! Det finns nog ingen "sport" jag har så starka aversioner till som just golf. Han berättade i vår början att det var nåt han började med i en period och att det då gav honom något. Tydligen nåt han nu väljer att ta upp igen. Och jag får tyvärr säga som så att det känns skumt för mig. Att jag är ihop med en golfare, för jag har nämligen även åsikter (inte helt fördommar utan det handlar mer om att jag ogillar det så pass mycket så det rinner över på dess utövare) om folk som finner det bra och kul med golf... Just nu kommer jag inte agera som en särskilt bra flickvän genom att uppmuntra och peppa, stödja och heja. Jag menar, golf?! Om det hade varit tennis, "vad bra att du har något som är kul och ger motion", ut och springa "Hey! Bra för både dig och mig!" etc etc. Men golf? Nä, jag tycker verkligen inte om golf och golfare. Så vi får väl helt enkelt finna oss i att om det här är något han kommer börja ta upp igen så kommer jag gilla honom lite mindre just när han är och golfar. :P Och det kommer bli den där stora hemligheten som jag inte vill berätta för någon. Jag menar, golf? (Och jag är fullt medveten om att människor kanske kommer tycka att jag är något töntig i att jag så starkt ogillar en sysselsättning och de som utöver den. Men det kan jag ta. Det handlar ju om golf...) Och ja, jag har testat att slå några slag och gå med en runda och sett folket - när jag var liten. Men jag har faktiskt ingen lust att göra nytt studiebesök. För det finns ju trots allt en hel del annat att göra om man vill röra på sig, så varför golf?

Och ja, jag vet varför jag är så negativ till både golf och dess utövare. Det är ok för mig att det är så. Det som inte är så kul är att nu för första gången i mitt liv så umgås jag med någon som tycker att det kan vara givande att spela golf...

%#¤"%/(()&¤$¤#

Alltså det här är bara inte sant! Tydligen kommer jag få mer än 3000kr i månaden. Det funkar bara inte. Det är otroligt mycket pengar, särskilt för mig. Jag ska ringa imorgon och kolla upp vad det beror på. Beror det på vad jag misstänker så är det helt knäppt. Jag behöver de där pengarna för mat, hygienprodukter, material för skapande, socialt umgänge, kläder... Att leva helt enkelt. Har även suttit och kollat om det finns billigare lägenheter lediga. 3000kr... Det är fan inte klokt....


F ö är jag föga förvånad över att det här dök upp. Jag hade flyt med en grej (missuppfattat vilket år min utställningstid skulle vara på ett ställe men har fått en tid nu i sommar). Det kändes bra och som något att se fram emot, men det är ju för jävla klart att jag inte kan få vara glad för länge? Hur ska det se ut? Måste det alltid komma en dålig sak med varje bra sak? Är det inte dags för mig att få ha en tillvaro så saker bli bara bättre och bättre?

Blä!

Uppdatering: Tydligen är det mer 3500kr mindre och det beror inte på att jag inte kommer att få utan på att de ännu inte är klara med beslut. Så det kan både gå bra och dåligt. Mental träning säger att jag ska förvänta mig att det kommer gå bra...

Uppdatering

Saker knallar på, varit inne i en period, då jag känt mig låg, småkrasslig och kreativiteten har varit borta. Blä! Men igår diskade jag upp all disk, lagade riktig mat och började känna att jag vill skapa igen. Kruxet är att jag håller på med så många olika saker så det är svårt att veta vilket jag känner mest för att göra. För känslan är viktigt. Att känna för det man skapar, annars blir det enbart platt och en uppvisning i teknik. Och jag tycker att mina skapelser förtjänar mer än så. De som påstår att man kan skapa varje dag hela tiden är väldigt ofta de som gör mediokra till riktigt dåliga grejer. Helt enkelt saker som inte griper tag eller fångar upp betraktaren.

"Jaha, men den var väl fin... *glöms bort*".

Min bror däremot simmar med sjöhästar. Sjöhästar, sjöhästar, sjöhästar. Det är vad han har pratat om. Han tecknar dem alltså. Men jag får ju erkänna att skitungen nog påverkat mig. Jag blir med lite sugen på att göra någon bild med sjöhästar. När jag var liten ville jag ha sjöhästar, tog reda på att man kan köpa sådana i Danmark. Tydligen är de väldigt känsliga och dör lätt. Mindre kul. Så då blev det guldfiskar och guppies...

Apropå sjöhästar så köpte jag ett svart linne med sjöhästtryck (skelettsjöhästar som min bror sa), som jag gillar väldigt mycket. Bra köp alltså.

Sedan känns det som så att de envisa t o m tjuskalliga inte längre stångar sina huvuden blodiga mot varandra. Jag pratar om mig och min pojkvän. Vi ser saker fortfarande väldigt olika men det finns något väldigt speciellt mellan mig. Och tro mig jag är rätt cynisk vanligtvis men numera så lockas helt nya sidor fram från mig. Man kan lugnt säga att vi båda utmanar varandra. Problemet är att vi bor så långt ifrån varandra och att vi får vara glada om vi kan träffas en helg i månaden. Tro mig, det är inte mycket tid alls. När vi träffas så är saker en helt annan grej, lättare, lugnare, mer hemma. Det är viktigt att vi har kontakt, pratar om våra vardagar med varandra. Det typiska just nu är att hans internet, hemtelefon och även mobil inte fungerar som de ska. Hur retfullt är inte det? Och frustrerande? Inte bara för oss att vi faktiskt inte kan ha kontakt, utan även för hans kontakter med andra. Men vi pratade lite i morse, efter att enbart haft kontakt via ett sms på 3 dygn. Helt underbart att höra hans röst. Prata med honom. Och ja, jag har blivit en fjant. En söt och mysig sådan. Men som sagt, hoppas att alla hans kommunicationsvägar kommer bli fixade.

Jäkla liv som ska krångla och utmana hela tiden...

Förresten så är bilden en pastell/blyertsteckning jag gjort till en tjej. Ett beställningsjobb. Hon blev glad, jag blev nöjd och min spargris lite mättare...