Hjärnan och Hjärtat = Haren och Sköldpaddan

Av någon anledning så förstår jag att när väl hjärnan och hjärtat har kommit ifatt varandra så kommer även min känslomässiga urladdning. Just nu så är det hjärnan som är som mest igång, fan vad jag är glad att jag inte var på samma ställe känslomässigt som hon den andra. Jag hade inte velat vara mitt uppe i att vara kär och få reda på allt det här. Jag såg igenom en illusion, en fasad, redan från början men vad jag såg var inte ens i närheten av det som faktiskt fanns där inuti. Jag trodde inte att du var helt den du ville ge sken av, men samtidigt förstod jag inte att du var så här tom och vilsen. Men nu har jag fått de pusselbitarna som fattades innan och ser en helt annan historia. Jag kopplar samman helt och jag ser verkligen inte fram emot hur det kommer att kännas när hela jag förstår att det jag har förlorat egentligen aldrig har funnits.

Det är aldrig okej för någon annan att göra MINA val åt mig. ALDRIG. Det är heller inte okej att försöka föra över sitt eget ansvar för sina känslor, handlingar och val till någon annan. Du försökte eftersom du desperat ville hålla kvar din illusion om dig själv och hade du lyckats så hade du fortsatt att lura både dig själv och den andra tjejen som inte ens varit i närheten att genomskåda dig. Det skulle troligen ha funkat ett tag tills hon skulle göra något som inte behagade dig, inte längre föda din illusion och du skulle återigen märka av de där sprickorna...

Enligt dig så hittade jag alla dina ömma punkter och började peta direkt, vilket gjorde ont. Självklart är det så. Jag drog fram sådant du inte ville veta av, ut i ljuset. Men din syn på dig själv, andra och världen är så förvriden så att istället för att förstå att jag gjorde det för att jag brydde mig om dig, älskade dig och ville ge dig mitt stöd så trodde du att jag gjorde det för att vara ELAK. Och på så sätt så blev jag den "onda" i ditt liv, med mörkt hår och en förmåga att klösa när tårarna tog slut och så fann du någon enklare, mer naiv, med blont hår och allt, som kunde bli den "goda" för dig. Men samtidigt så höll du fast vid mig, trots att du har haft så många chanser egentligen att vara ÄRLIG. Redan innan du sjönk så här lågt. Du blev även så arg på mig när jag kallade dig ung och oerfaren. Men hela du och din syn på kärlek är en tonårings. Jag minns nu att jag tänkte att jag tyckte likadant som du om kärlek och relationer - när jag var 15...

Tråkigt nog så är aldrig hjärtat så särskilt förståndigt, men det är visst bra att trots allt även lyssna på hjärnan och det sunda förnuftet...

Jag har märkt hur du hela tiden haft ett behov att hävda dig mot mig, du är visst smart etc, ditt dåliga självförtroende har lyst igenom på flera olika sätt och du har nu även erkänt att du hela tiden varit avundsjuk på mig. På hur jag vet vem jag är, acceptera mig själv, vet vad jag vill och står för det osv.

Ditt liv är inte krossat p g a mig, det här är helt och hållet dina egna handlingar, dina egna val. Och f ö så är inte en illusion ett liv. En kuliss kan aldrig bli på riktigt hur levande man än försöker få den att verka. Och du, din stackare, är numera en trasig kuliss, en genomskådad illusion, en krossad spegel. Men se det här som din chans att faktiskt bli äkta du med. Men det kommer krävas en hel del arbete och ansvarstagande från dig. Förresten så hatar jag dig inte, jag avskyr och är äcklad av vad du har gjort, men jag kan inte hata en människospillra. Utan det är medkänsla jag känner, hur illamående det än gör mig, så är det så det är.

Och visst är jag arg på dig, sårad, besviken och fruktansvärt trött. Du drog åt dig sådant som var bra men det du gav tillbaka var smutsen från din spräckta spegelkub. Ett tag fick du mig att tro att det var fel på MIG, när det egentligen var sådant som kom från dig. Ännu en grej jag kommer ha svårt att förlåta dig för. Hur du skapade ett frö av tvivel hos mig. Men det fröet slog aldrig rot, vilket jag är extremt glad över. Jag kan nu säga att jag är riktigt stolt över mig själv, för jag har alltid varit mig själv och vägrat vika från vad jag tycker, vill och behöver. Men samtidigt så har jag även vågat göra så mycket, känna så mycket, TRO så mycket tyvärr för helt fel person. Men du och hela den här kliche-artade sekvensen av mitt liv tänker jag inte låta påverka hur jag fortsätter leva mitt liv. För bara så att du vet, så har du helt missbedömt mig. Helt.


Vill även tillägga att DU har INTE krossat mitt hjärta, vilket du sa att du var rädd för att göra (och därför inte tog ditt ansvar och gjorde slut innan all smuts). Jag är stark, så jävla förbannat stark, man blir det när man är trygg i sig själv. Vilket man blir när man börjar att acceptera den man är, både de bra och de dåliga sidorna. Med medkänsla, vänlighet och kärlek hoppas jag att även du en dag har lyckats bygga upp en liknande styrka och acceptans. Tro bara inte att jag genom detta minskar min avsky mot allt du gjort, det är bara så att en bättre värld byggs inte på hat, avsky, rädsla och liknande känslor. Jag vill inte bo i sådana känslor, de kan komma på blixtvisit men jag vill leva i vänskap, acceptans, kärlek, respekt och ärlighet. PUNKT