Ännu en kväll som gått i lerans tecken. Framför filmen The Machinist har jag arbetat med en flamingo, en trollgumma och Krokomonstret. Både flamingon och trollgumman kommer troligen vara till salu sen. Sedan om det kan ha varit filmen, musiken ihop med mitt skapande som öppnade upp så jag kom till insikt när jag diskade mina lerverktyg. Jag tror att när jag skapar så öppnas och frigörs mina tankar och mitt medvetande ökar mer. Vissa saker är aldrig så särskilt roliga att inse, det här var (är) en sådan. Och att på det förstår och verkligen se vad det jag nu förstår verkligen har ställt till för mig i mitt liv är tungt. Kommer att bli jobbigt att bära. Hela saken kommer bli jobbig att ta itu med och inget som i ett snapp kan lösa sig. Och inget jag kan lösa helt på egen hand. Nej, då menar jag inte med terapi utan med medmänniskor. De jag möter och påbörjar någon slags relation till och med. Jävla vad jobb...
Och ja, jag har gjort en flamingo innan. Men den jag gör nu kommer inte bli exakt likadan.
Tillägg: Min tidsuppfattning är värre än vanligt. Eller snarare min känsla av när något har varit, känts, upplevts. Jag var underbart glad, förtjust, kär, kåt uppfylld av positiva känslor och närhet till någon annan för mycket mindre än 2 månader sedan. Men nu? Nu känns det som en evighet sen. Vad som har hänt? Enkelt. Jag.
Skulle jag vilja hitta tillbaka till det ovan med personen igen? Ja, eller snarare skapa något nytt där känslorna får liv igen. Är jag kapabel till det? Vet ej. Vill den andra det här? Ingen aning, även om det skulle göra mig ledsen så skulle det inte förvåna mig om svaret är nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar