Manisk

Jag är matt, slut men helt hög. Sover inte så mycket, äter inte så mycket och är helt fylld av känslor. Intryck. Dock så är det inte jag som är den maniska gnuen den här gången. Jag har tidigare upplevelser i färskt minne, låter saker hända men vill använda mig av vad jag har lärt mig.
Jag träffade en nyckelperson, såg och märkte av gemensamma sidor vi delar. Så gjorde han. Vi öppnade upp varandra, triggade igång olika reaktioner och sådde frön hos varandra.
Jag stormade, var mycket, ville mer. Förstod redan då att det nog sliter. Men kunde inte riktigt sätta mig in i hur. Förrän nu. Och då har det ändå inte kommit någon storm. Enbart mycket som vill ha mer. Snabbt. Men det är tillräckligt.

Oddset för att träffa på två stycken som påverkar en så starkt, som fyller upp och hamnar under ens hud (och detsamma för dem) är troligen en högoddsare. Särskilt när de kommer direkt efter varandra och så nära. Mycket är likt, men nu är det andra delar som är gemensamma. Som den omättliga hungern, något jag tidigare funnit ett samförstånd med. Den är en del av mig men den skriker inte längre, men nu har den hittat och väckt en liknande hunger hos någon annan. Vad hände, händer? frågade han. Livet, svarade jag. Jag älskar livet, sa han då.

Vi har extremt svårt att sluta prata, bryta av. Resulterar i sömnlösa nätter, jag stjäl ett par timmars sömn på eftermiddagen, han sover inte alls. Och så möts vi på nytt och fylls upp. Sanningen är att vi har inte ens fysiskt träffats och är redan så trollbundna och beroende av varandra. På extremt kort tid, så snabb har jag aldrig varit förr. Men vi känner av varandra, han säger att det här är nytt för honom, att han inte varit med om något liknande förr. Jag har, men ändå inte alls. Det här är en helt ny dimension, vad jag önskade mig egentligen, men jag känner att jag behöver ett lugn med. Och det har jag sagt, att vi ska försöka sätta en tidsgräns så vi inte sitter där hela natten. Beroende, äter. Jag känner dejá vu. Förstår varför; min berättelse, som kom till mig under en natt och mer eller mindre fått behålla sin ursprungliga form. Nya tankar som knyter ihop, funderar på orsakerna, sambanden. Ett varför, en fundering på vad jag ska göra med att jag till viss del förstår. Jag vet vem jag är i berättelsen, och jag vill inte ha samma slut nu som det är i den uppdiktade men ack så verklighetstrogna berättelsen.

Nyckel, jag kommer behöva ditt lugn och din visdom, bara så du vet. Pilutta dig. ;)