Process

Jag har min syn på livet, lite som en lekkamrat som man kan ha roligt ihop med men som även kan vara riktigt taskig kompis.
Jag ser det oxå som att vi alla har våra världar, av olika storlekar och utseende. Vi ser, tolkar och uppfattar saker olika. Men samtidigt är inte den värld man har fast, gjuten utan man kan ändra, bygga på, göra den större. Flexibel helt enkelt. Det som krävs är att man har viljan till det. Inte alla har det, de flesta är faktiskt rätt nöjda (även om det innebär att de gnäller en massa) över den värld de har och är det något som kanske ska utvecklas och ändras på så är det alla andra som ska göra det...

Jag är mitt inne i en process nu känner jag, jag vet inte riktigt vart den kommer leda mig eller hur länge den kommer vara. Överbevisa mig, sa jag. Personen hade och har inget intresse av att överbevisa alls. Men vet ni vad som har hänt? Livet i sig överbevisar mig istället!

Typ "Hey du, dags att luckra upp lite hur du ser på vissa saker och vara öppen för att vidga din värld. Du är inte helt färdig, och med handen på hjärtat så kommer du aldrig bli det heller".

En annan sak jag får erkänna för mig själv är min egen roll i hur kontakter med andra människor utvecklas. Jag har lite kvar tänket att jag skulle vara den försiktiga, rädda personen som jag tidigare var. Den som ville vara översäker innan handling. Nu? Nu är jag snabb, och än snabbare blir jag med andra som är snabba, andra som dyker. Numera följer jag den riktning som känns bra mer än att tänka vad jag "borde" göra.

Jag vet inte vart jag är på väg, vart något är på väg, men det jag vet är att jag rör mig, jag kan intala mig en massa om att jag står still men det stämmer inte. Inte det minsta.